Tankar om Josefs mor Augusta

Frågan har uppkommit om några av breven är alltför utlämnande. Om Augusta kanske inte skulle ha velat se dem utlagda i en tidning eller på en anslagstavla. Kusin Barbro har tillfrågats om sin syn på denna fråga. Hon har läst några av de tidiga breven till Josef. Hennes svar 2016-07-14 visas här nedan.

När vi lägger ut brev gäller det ju att veta vad avsikten med det är. Brev mellan personer som vi fortfarande har en nära relation till, kanske vi ska vara försiktiga med. Men i detta fall har det gått lång tid, tre generationer tillbaka, och jag personligen ser Josefs och Elsas föräldrar i första hand som representanter för sin tid vars livsvillkor är intressanta för oss idag. Vill vi lära känna Josef och Elsa, är det inte ointressant att veta hur de har vuxit upp. Allt hänger ihop, ända fram till vår generation. Augusta oroas över samma saker som föräldrar idag oroas över, kommer ni att se, när ni läser breven.

Jag tycker att Josefs mamma inte behöver skämmas för sig, att vi inte behöver vara oroliga för att vi utelämnar henne på något sätt. Hennes livssituation var sådan att hon verkade känna sig mycket ensam och övergiven. Jag tycker att vi ska försöka förstå henne, i stället. Vi vet ju nu att när Augusta var 50 år hade hon fött 13 barn, varav 8 hade dött före vuxen ålder. Hur överlever man sådant? Vi måste förstå hennes oro för de vuxna barnen som överlevde.

Josef hade en mamma som inte bara älskade honom utan också beundrade honom och verkade se honom som sitt stora stöd i livet, ja förutom Gud då, alltså. Augusta skriver om sin oro över främst pojkarna som växer upp. Vuxna flickor ska man akta sig för. Hur vuxna flickors eventuella utsatthet ser ut funderar hon inte över. Hon oroar sig för Josefs syskon och berättar om sin egen frustration över att hennes egna önskningar sällan kunde genomföras. Augusta gråter ofta, inte för att hon saknar bröd för dagen. Hon känner sig så nedtryckt, kämpar mot det egna jaget, som så ofta vill resa sig, som hon säger. Kanske hade Augusta, som så många andra kvinnor på den tiden, andra förhoppningar med sitt liv, sedan barnen blivit vuxna? Hade Josef och Augusta en ovanligt bra relation eller tryckte Augusta lite för mycket på Josefs samvete?

Det ena jag vill, det andra jag skall, så har det varit sedan hon var sju år, säger hon (då hon förlorade sin egen mamma). Maken lyssnar inte på henne. Han har fullt upp med sitt jobb och sina bekymmer. Det visar hur låst hon tyckte att hennes liv var, det fanns inget utrymme för hennes egna önskningar och behov.

Hennes liv är hemmet och barnen. När de blir stora och börjar sina egna liv, inte skriver så ofta som hon vill, känner hon sig bortglömd. Då får hon problem med nerverna, som hon säger. Hon ger barnen dåligt samvete för att de skriver för sällan. Men Josef är nyförlovad och vill så klart börja sitt liv med Elsa. Det verkar inte Augusta riktigt förstå.

Är hon inte en helt vanlig mamma? "Små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer", heter det visst. Om vi kvinnor idag inte hade haft våra jobb som ger oss ett existensberättigande, utanför familjen, hade vi väl haft samma situation? Inget eget liv, inga egna pengar, inga egna förutsättningar att kunna gör det vi vill utan tillåtelse (och pengar) från våra män. En ständig oro över våra barn/ vuxna barn, sånt vi inte kan påverka, men ändå skulle oroa oss över. Det skulle väl bli även vår lott? Vår frihet och jämställdhet tar vi för givet idag och inser kanske inte att vi alltid måste kämpa för och utveckla den.

Så vad blev kontentan av dessa rader?
För mig kan dessa brev visst finnas på vår släktsida. Jag känner stor respekt och medkänsla med Josefs mamma. Det som är allmängiltigt i människors privatliv tycker jag man kan skriva om. Tystnad eller undanhållande av problem minskar bara våra möjligheter att förstå varandra över generationerna. Tänker jag.