Uppgifter ur ID-kort, arvskiften och skattebesked från Veras dödsbo
år 1913 den 2 juni i Trångsund invid Wiborgs stad skedde arfsskifte efter fru Ida Sofia Lindborg, född Jonsson som avlidit den 14 december 1911 och efterlevdes av maken Metodistpastorn Karl Johan Lindborg ävensom barnen Provisorn senare apotekare Cyrus Timotheus Lindborg, Fabrikören David Abel Nathanael Lindborg, fru Ruth Emilia Lundqvist, gift med förvaltaren Nils Edvard Lundqvist, samt fröknarna Esther Elisabeth, Lydia Naëmi och Elsa Nathalia Lindborg. Provisor i Finland är i stort sett i Sverige apotekare. Apotekare i Finland är en apotekschef.
1925 beskattades Diakonissan Ester Elisabet Lindborg boende i Gefle stad
1926 den 22 maj dog Elsas far Karl Johan Lindborg i Viborg född 17 aug 1854 omgift med Therese Lindborg. åtta år efteråt minnesstund vid graven som finns återgiven i finska metodisternas tidning Nya Budbäraren.
Elsas bror David Abel Natanael Lindborg, trädgårdsarbetare i Valåsen ID-kort utfärdat 18 juni 1932, född 2 jan 1889 född i Björneborg, Finland blont hår och blåa ögon. Han avled den 2 nov 1933 som vägarbetare vid arbetslöshetskommissionens arbetsplats på sjukstugan i Lenhovda Kronobergs län då folkbokförd i Kungsholmens församling i Stockholm.
Vid bouppteckningen den 24 januari 1934 bodde Cyrus i Virkby Finland, Ruth på Aludden, Sigtuna och Elsa i Västervik S:ta Gertruds sjukhus överläkarbostaden. Inga andra arvingar till David fanns då.
Utdrag och uppgifter ur doktorsavhandling av Teol mag. Leif-Göte Björklund (2005):
RIKSSVENSKA METODISTPREDIKANTERS BETYDELSE FÖR
METODISTKYRKANS FRAMVÄXT OCH UTVECKLING I
FINLAND 1880-1923
Däri framkommer också att Karl Johan har skrivit en självbiografi publicerad 1910 i Gamlakarleby (Kokkola).
Han föddes 1854 i Kalmar. Fadern var grovarbetare. Som 18-åring
flyttade han till Stockholm. Där hade han efter en tid av andligt sökande genomgått
en avgörande omvändelseupplevelse i en metodistisk bönesal i januari 1873.
Gick 1876 i predikantskola där. Han hade i Stockholm ett eget företag – ett bageri.
Först flyttade han till Sundsvall 1878.
Flyttade februari 1881 med sin familj till Vasa. I augusti samma år döptes hans yngsta barn !!.
(Elsa föddes 1886). 1883 fick han ansvar för församlingen i Kokkola (Gamlakarleby).
1885 till Kokkola igen efter ett kortare gästspel i Nybro i Kalmar län.
1886 till Kristinestad. Elsa föddes 13 oktober
Sommaren 1887 till Pori (Björneborg) 1886-1890.
Den 2 januari 1889 föddes David.
1891-1894 Kristinestad.
1894 -1897 till Loviisa 70 km öster om Helsinki.
1897-1899 verkade i Sverige
1897 Limhamn Malmö
1906 återvände till Finland.
1908 ansvarig för Jakobstads metodistförsamling 40 km sydväst Pori
1910-1911 Kotka 40 km öster om Loviisa
1911 Trångsund (numera Vysotsk 15 km SV Vyborg) utanför Viborg startade på eget initiativ sjömansmission
1911 pensionerad
Hustrun Ida Sofia Lindborg född Jonsson avled den 14 december 1911. Höll på med sjömansmissionen fram till sin död 22 maj1926, 72 år gammal. På vintrarna reste han runt i Norden och samlade in pengar till verksamheten. Elsa deltog med sång och musik på mötena. Karl Johan gifte sig senare med Therese som fortsatte med sjömansmissionen till 1944 då området tillföll Sovjetunionen
När sedan år 1880 den första metodistpredikanten Karl Johan Lindborg kom över från Sverige och började predika i österbotten, bl a i Kristinestadstrakten, blev han varmt mottagen av Gustaf Bärnlund. Men Lindborg hade kommit över på privat initiativ och var inte utsänd av metodistkyrkan i Sverige. Han skriver i sin självbiografi om mötet med Gustaf Bärnlund:
Jag predikade här och där i husen någon vecka samt uppmuntrade br. Bärnlund
med att nu hade Gud hört deras böner och verksamhet komme nog snart att
begynnas i Finland. Men då han hörde att jag ej var sänd utaf kyrkan sade han
tviflande: ”Jag har två gånger varit öfver till svenska årskonferensen 1870 och
1874 och begärt predikant till Finland men ej fått, så nu har jag förlorat hoppet.”
Lindborg 1910, s 12-14.
Lindborg 1910, s 12.
Karl Johan Lindborg, som var den första rikssvenska metodistpredikanten verksam i österbotten, berättar i sin självbiografi om upprinnelsen till sitt missionsintresse för Finland:
Då jag nu fått verksamheten i S.[undsvall] tryggad ansåg jag mig ledig att börja på annan plats, och Gud hade redan utvisat mig vägen. Jag hade nämligen i Sundsvall kommit i beröring med finnar hvilka drefvo handel med finska matvaror. Det syndiga lif de förde, uppväckte hos mig tanken att skynda öfver till de ”tusen sjöars land” och förkunna det evangelium, hvilket lyckliggjort mitt hjärta, samt vinna själar för himlen genom metodistkyrkans verksamhet och sålunda bidraga till att John Wesleys ord: ”Världen är min socken” måtte gå i fullbordan.
Det fanns speciella orsaker till varför enskilda rikssvenska predikanter började uppleva Finland som sitt personliga missionsfält. Lindborg hade haft sitt personliga möte med ”syndiga” finländare i hamnmiljö. Samtidigt skymtar i Lindborgs beskrivning även det världsvida missionsperspektivet.
Vid ingången till 1880-talet dök de första rikssvenska metodistpredikanterna upp i Finland. De första som kom var ett par unga studeranden från Uppsala och en lokalpredikant som hade verkat i Sundsvallstrakten. De inledde sin predikoverksamhet i Finland helt på eget initiativ och hade ingen officiell sanktion från den svenska metodistkyrkans sida. Utan resultat blev denna predikoverksamhet emellertid inte. Det hela fick i förlängningen som följd att metodismen även som kyrkosamfund började se det som sitt uppdrag att bedriva missionsverksamhet i Finland. Ett stycke in på 1880-talet kom sedan de första metodistiska predikant-utnämningarna till missionsarbetet i det östra grannlandet.
4.1.2 K J Lindborgs pionjärmission i Österbotten
Nästan samtidigt med Uppsalapredikanternas uppträdande på predikoscenen
i Åbo inledde Karl Johan Lindborg sin mångåriga predikoverksamhet i Finland...
Han flyttade till Stockholm som 18-åring år 1872...
Nästan genast anslöt han sig som medlem till den år 1868 grundade metodistförsamlingen,
en av Sveriges äldsta, som något år senare fick namnet St Pauls
metodist-episkopalförsamling. Bengt August Carlson var vid denna tid ledare
och föreståndare för församlingen. Lindborg var år 1876 med om att inviga
församlingens helgedom St Paulskyrkan vid Adolf Fredriks torg, nuvarande
Mariatorget, på Söder i Stockholm. Bara två år senare (1878) flyttade han som
privatföretagare med egen affärsverksamhet till Sundsvall. Det andliga arbetet
kom dock att bli allt viktigare för honom. Därför startade han mer eller mindre
omedelbart en metodistisk mötesverksamhet i staden och det med fram-
gång. Denna verksamhet ledde fram till att Sundsvalls metodistförsamling
grundades den 1 januari år 1879. Samma år fick Leonard Peterson av årskonferensen
utnämning att verka som predikant i staden. Lindborg kunde därmed
dra vidare med sin missionsverksamhet till Härnösand, men han upplevde
en allt starkare dragning till Finland.
Våren 1880, då ångbåtstrafiken igen satte igång över Bottniska viken, kunde Lindborg göra slag i saken, och i maj månad åkte han med av metodistkyrkan utfärdad lokalpredikantsfullmakt över till Vasa.
Väl framme i Vasa upplevde Lindborg, enligt vad han själv berättar, att modet svek. Men efter en inspirerande bönestund på knä på den plats där Vasa järnvägsstation numera är belägen, började han vandra från hus till hus. På detta sätt kom han i kontakt med systrarna Alba och Hilda Hellman, vilka bad honom predika vid offentliga möten både i deras eget hem och i folkskolan där Hilda Hellman var lärarinna. Efter åtta dagars vistelse och verksamhet i Vasa färdades Lindborg till fots och någon kortare delsträcka med hästskjuts till Kristinestad. Han kände nämligen till den i Amerika omvände metodisten Gustaf Bärnlunds existens i denna stad. Han sammanträffade med Bärnlund och bedrev predikoverksamhet i Kristinestad under någon veckas tid, och for sedan över till metodistkyrkans årskonferens i Eskilstuna för att tala för Finlandsmissionens sak.
not 365: Lindborg hade försökt etablera predikoverksamhet i Sundsvall i samarbete med först Svenska kyrkans representanter och sedan med en baptistpredikant, innan han startade egen metodistisk verksamhet i staden. Varken lutheraner eller baptister hade emellertid velat samarbeta med honom. Lindborg 1910, s 7-8;
not 367: Alba Hellman var den första baptisten i Vasa. Hon hade blivit troendedöpt 5.8. 1870 vid Stora Lysarholmen invid Fäboda i Jakobstad och tillhörde under 1870- talet Jakobstads baptistförsamling. När Vasa första baptistförsamling grundades år 1881 kom hon dock, efter vad det verkar, inte att ansluta sig till denna församling. Hennes sympatier gled allt mer över till den frikyrkliga rörelsen. Det faktum att hon tog emot metodistpredikanten Lindborg i sitt hem och understödde dennes predikoverksamhet har ansetts vara ett av de första tecknen på hennes läromässiga brytning med baptistsamfundets ledande predikanter...
Besöket vid årskonferensen i Eskilstuna blev en besvikelse för Lindborg. Han fick inget som helst löfte om hjälp vare sig finansiellt eller resursmässigt i form av predikohjälp för metodistisk verksamhet i Finland. Lindborg återvände dock, och nu tillsammans med sin familj, till Finland via Åland. De kom att vistas en tid på Åland, och han hade enligt egen uppgift en viss framgång i predikoverksamheten där. Han berättar i självbiografin:
Ett par veckors tid upplefdes nu med Guds ords predikande här och där i byarna och sådan hunger efter ordet har jag sällan sett. Fastän det var skördetid lämnade folket sin tröskning i riorna midt på dagen och kommo så sotiga de voro för att lyssna till predikan.
Lindborg valde dock att inte stanna någon längre tid på Åland, då han gett ett löfte till sina nya vänner i Sydösterbotten om predikoverksamhet i Kristinestad och Närpes. Efter att ha lämnat hustrun och barnen i omvårdnad hos tre kvinnor i Yttermark c:a 100 km söder om Vasa, reste han någon tid omkring och predikade i byarna i den närbelägna Närpesbygden.
Not 369: Närmare bestämt var på Åland Lindborg vistades under sensommaren eller förhösten år 1880 förblir oklart, då han i självbiografin inte säger det klart ut. Möjligen kan det ha rört sig om Föglö, som han kände till från tidigare och där han kände baptister, vilka dock tidigare har varit lite tveksamt inställda emot honom. Lindborg 1910, s 15-17
Vid jultiden 1880 och på nytt vid nyårstiden 1881 besökte Lindborg Vasa, där han hade bekanta sedan drygt ett halvt år tidigare. Självbiografin berättar:
... och som jag hade bekanta från förra besöket var jag snart i full verksamhet och en kraftig rörelse uppstod, så att många blefvo förda till tron och blevo förvissade om Guds nåd.
Resultatet av predikoverksamheten kring årsskiftet 1880–1881 i Vasa blev att det uppstod en grupp av nyomvända i staden. Dessa bad honom flytta till Vasa. Det gjorde Lindborg tillsammans med sin familj i februari år 1881. Han höll sedan igång regelbunden verksamhet i Vasa fram till sommaren, då han beslöt göra ett nytt försök med begäran om hjälp från Sverige i samband med årskonferensen i Gävle. Inte heller denna gång fick Lindborg omedelbart gehör hos biskopen för sin sak. Men han lyckades utverka ett löfte om ett kommande besök av presiderande äldste Johan Kihlström från Stockholm. Vid årskonferensen beslöts även att Finland skulle räknas som en del av Stockholms distrikt inom den svenska metodistkyrkan.
I augusti 1881 kom Johan Kihlström från Stockholm på ett kortare besök till Vasa. Kihlström kunde som fullt ordinerad metodistpastor leda nattvardsgång och döpa barn, vilket Lindborg som enbart var lokalpredikant inte hade någon rätt att göra enligt metodistkyrkans ordning.
Not 371: När Lindborg anlände till Närpes visade det sig att de bönder som han hade räknat med att få bli inkvarterad hos inte längre såg sig kunna härbärgera honom och hans familj. Frosten hade nämligen slagit hårt under sommaren och gjort att skörden av både råg och potatis blivit dålig. Lindborg 1910, s 18;
Under Kihlströms ledning kunde man fira den första metodistiska nattvarden i Finland. Ett metodistiskt barndop ägde även för första gången rum i Finland, då det då yngsta av Lindborgs barn döptes. Under Kihlströms drygt veckolånga vistelse i Vasa organiserades även officiellt metodistförsamlingen i staden. Församlingen hade från början ett tjugotal medlemmar. Därmed hade den första metodistförsamlingen i Finland grundats. Lindborg anställdes som den nybildade församlingens första predikant, dock utan lön. Under två års tid fram till sommaren 1883 fungerade Lindborg sedan som Vasaförsamlingens predikant. Han utgav även en månatlig andlig tidsskrift, Finska Evangelisten, under ett och halvt års tid 1881 –82. Tidsskriften hann utkomma med 17 nummer och hade en upplaga på 500 exemplar.
I samband årskonferensen i Göteborg år 1882 hade Lindborg hoppats kunna utverka löfte om att få någon medhjälpare till verksamheten i Finland. Men trots att J P Larsson, presiderande äldste för Stockholms distrikt, i sin konferensrapport påkallade behovet av arbetare till Finland, blev det inte heller den här gången något genombrott för en mer omfattande eller organiserad mission i det östra grannlandet. Det enda kyrkan i Sverige kunde bistå Finland med var en predikoresa av Carl Hultgren under sensommaren samma år. I alla fall blev i samband med Hultgrens vistelse i Finland det första metodistkapellet i landet invigt. Gustaf Bärnlund i Kristinestad hade inrett sitt hem till ”ett rum för den allsmäktige Gudens tjänst och dyrkan”.
Vid sidan av skötseln av församlingen i Vasa företog Lindborg en hel del predikoresor i österbotten, framför allt till Närpes och Kristinestad, där Vasaförsamlingen nu hade medlemmar, men även till Åbo och Åland.
Medan han färdades mellan Vasa och de andra huvudorterna för verksamheten gjorde han kortare predikouppehåll på olika orter längs med färdvägen..............
.På hösten 1882 gjorde Lindborg en resa med ångbåt till Gamlakarleby (Kokkola). 121 km nordost utmed kusten från Vasa. I staden gick han sin vana trogen från hus till hus och blev väl emottagen. Han fick predika i stuga efter stuga. Enligt hans egen utsago uppstod det en väckelse. Han stannade i staden ett par veckor, men måste återvända till skötseln av församlingen i Vasa. I början av år 1883 fick Lindborg flera brev från Gamlakarleby med förfrågan om återbesök i denna stad. Han beslöt sig därför för att göra, som han själv säger, en andra missionsresa till Gamlakarleby. Predikoverksamheten fick nu ännu större gensvar än vid det första besöket under hösten:
Då jag framkom stodo nästan alla hus öppna för mig och en sådan andlig rörelse uppstod, som jag aldrig annars varit med om. Hela staden blef uppväckt och de som ej voro för saken kände sig likväl kraftigt tilltalade t. o. m. underbara drömmar hade åtskilliga haft, hvilka tydde på min verksamhet. Det var i sanning en besökelsens tid på denna plats. Innan jag reste ansåg jag det bäst att sammansluta de nyomvända och uppteckande 75 namn. Vi hade haft möten både morgon och kväll för fullt hus i 3 veckors tid.385
Lindborgs uppgifter om god framgång i predikoverksamheten i Gamlakarleby finns bekräftade av icke-metodistiska källor. Systrarna Maria Sofia Sipola och Brita Johanna Byskata berättade för Tor Krook vid en intervju (1926) att det laestadianska bönehuset i Gamlakarleby vid något tillfälle i början av 1880- talet skulle ha upplåtits för Lindborgs verksamhet. Enskilda laestadianer övergick till den metodistiska rörelsen. Systrarna Anna och Ida Schroderus, döttrar till den lutherske pastorn Jakob Schroderus, berättade i ett sammanhang för Tor Krook följande:
När Lindborg predikade, strömmade mycket folk till, emedan det nu var något nytt i framställning med personlig syftning. Många kommo till väckelse och tro. Detta torde ha varit 1883. Kapellanen Lundenius var ingen partimänniska. Mild och försynt gjorde och talade han intet, som skulle ha utrryckt hans direkta ogillande av den metodistiska rörelsen.
Ovanstående uttalande är intressant även såtillvida att det berättar något om attraktionskraften i Lindborgs predikan. Förkunnelsen hade tydligen, helt i överensstämmelse med metodistisk teologi, en stark betoning på det individuella gudsförhållandet, vilket bland åhörarna uppfattades som någonting nytt.
Som ett resultat av arbetet i Gamlakarleby kunde Lindborg grunda den andra metodistförsamlingen i Finland. Sommaren 1883 hölls den svenska metodistkyrkans årskonferens i Norrköping. Under konferensen beslöt man sända den första ordinerade metodistpredikanten i tjänst till Finland. Det blev Gustaf Wagnsson som placerades i Vasa. Lindborg fick nu i stället ansvara för den nya församlingen i Gamlakarleby (Kokkola).
I motsats till hur man inom den metodistiska historieskrivningen sett på den verksamhet som de unga Uppsalapredikanterna bedrev i åbo (avsnitt 4.1.1), har Karl Johan Lindborgs pionjärarbete för metodismen i Finland överlag skildrats i en betydligt mer positiv dager. I sin år 1923 utkomna fyrtioårshistorik över metodismen i Finland skildrar Karl Hurtig Lindborgs verksamhet och banbrytande roll......
....När metodisternas predikantskola år 1876 flyttades till Stockholm hade Lindborg för en tid studerat vid denna skola. Samtidigt som Lindborg hade varit generös genom att penningmässigt hjälpa andra studeranden vid skolan fick han ekonomiska problem med sin egen bageriverksamhet. Lindborg lär då skall ha blivit bitter på den bristande solidariteten och gemenskapen predikanter sinsemellan.......
.Märkligt är utan vidare det faktum att man rätt länge i metodistkyrkans egen historieskrivning i Finland räknade år 1884 som kyrkans begynnelseår i landet. Detta var det år då B A Carlson inledde sin verksamhet i Finland och grundade Helsingfors metodistförsamling. I linje med detta betraktelsesätt höll man till exempel år 1909 en jubileumskonferens till minne av att kyrkan i Finland firade sitt 25-årsjubileum, och samtliga metodistförsamlingar i landet uppmanades fira detta jubileum. Björn Elfving har i sin historik påpekat det anmärkningsvärda i att man tillmätte B A Carlsons inträde på arenan i Helsingfors år 1884 så mycket större betydelse än Lindborgs omfattande verksamhet i framför allt österbotten 1880–83.....
Karl Johan Lindborg hade utfört ett omfattande arbete med rätt stor framgång i Finland i tre års tid. Men det faktum att hela kyrkan nu uppfattade det som sitt ansvar att verka i Finland innebar givetvis en stor förändring för metodismens fortbestånd och tillväxt i landet. Utan de ekonomiska resurser som nu stod till förfogande kunde med tiden resultatet av det arbete som Lindborg under ekonomiskt svåra förhållanden bedrivit lätt ha runnit ut i sanden. Samtidigt var det naturligtvis så att det var Lindborgs förtjänst att metodistkyrkan överhuvudtaget gick in för att arbeta i Finland.....
..I något skede i början av 1880-talet hade pionjären Karl Johan Lindborg predikat även i Helsingfors och det i friförsamlingens lokal. Troligen har han även i detta tidiga skede besökt Sibbo. Beträffande predikoverksamheten i Sibbo existerar det dock i källmaterialet endast mycket knapphändiga uppgifter. Enligt en uppgift skulle Lindborg dock ha intagit Sibbobor som medlemmar i metodistkyrkan redan i början av 1880-talet, och det innan det fanns någon metodistförsamling i Helsingfors.....
Pionjären Karl Johan Lindborg blev år 1887 sänd till Pori (Björneborg) på officiellt uppdrag av metodistkyrkan. Bakgrunden var den att B A Carlson i egenskap av ledare för den metodistiska missionen i Finland i oktober år 1886 erhållit en begäran om metodistisk predikoverksamhet från denna stad. Skrivelsen var undertecknad av 16 björneborgare.
När Lindborg anlände till Pori (Björneborg) i början av sommaren 1887 predikade han inledningsvis för de svenskspråkiga i staden, men fann genast att det skulle löna sig med finskspråkig verksamhet. Hjälp fick han av den apoteksanställde Jonas Wilhelm Häggman och folkskollärinnan Hilda Forsvik, vilka fungerade som tolkar vid möten med även finskspråkiga deltagare...
Not 502: Vid årskonferensen i Motala år 1885 hade Karl Johan Lindborg återigen blivit stationerad i Gamlakarleby efter ett kortare mellanspel på Nybro krets i Småland. Nästa år blev det dock förflyttning till Kristinestad. Han verkade enligt egen utsago med framgång bland annat i byn Härkmeri i Lappfjärd strax söder om staden. Men efter bara ett år blev det åter förflyttning, för nu skulle verksamhet inledas i Björneborg. Ekholm, T 1933, s 82; Lindborg 1910, s 40-41.
...Under sommaren 1887 höll Lindborg och hans medhjälpare samlingar utomhus på gårdarna i staden. När det blev kallare hyrde man emellanåt någon lokal. Ibland fick man hålla de metodistiska mötena i nykterhetsföreningen Alphas stora samlingshus.
Verksamhetens omfattning i Björneborg framgår av Lindborgs rapport till Nya Budbäraren i december år 1887. Vid det här laget hade man redan ett veckoschema med fyra samlingar varje söndag förutom både en svensk- och en finskspråkig söndagsskola och fyra sammankomster inne i veckorna. Mötesprogrammet på söndagar bestod av ett helgelsemöte på förmiddagen, på eftermiddagen ett svenskspråkigt predikotillfälle och på kvällen två finskspråkiga möten i två olika lokaler samtidigt. Det är givet att Lindborg behövde flera medhjälpare för att kunna hålla en sådan verksamhet i gång. Detta vittnade han även själv om i rapporten:
Vi hafva goda medhjälpare. Gud har uppväckt sådana; ära vare hans namn. Tvenne lärarinnor deltaga flitigt i söndagsskolverksamheten och en af dem, fröken F-k, biträder som tolk uti de finska mötena. äfven ett par unga män är oss till stor hjelp, såväl med förmaningstal som i bönen.
En församling grundades av den till metodismen omvända skaran i Björneborg i september 1888. Lindborg, som kom att stanna fyra
år (1886-1890) i staden, beskriver själv arbetet i Pori (Björneborg) under den första tiden:
Verksamheten fortsattes sedan under Guds rika välsignelse och det var ingenting ovanligt att 10 à 12 personer begärde förböner söndagligen vid aftonmötena. Och då man besinnar, att verksamheten bedrefs med tillhjälp av tolk, är det förvånande att vi så snart kunde bilda församling på 80 personer, t.o.m. vid enskilda möten i hemmen frälste Gud själar genom att använda tolk.516
Den första finskspråkiga metodistförsamlingen var nu ett etablerat faktum. Motståndet mot den metodistiska verksamheten blev emellertid starkt i Pori (Björneborg). Förmodligen kan detta motstånd beskrivas som det starkaste motstånd metodistisk verksamhet upplevt någonstans i Finland överhuvudtaget. Enligt Lindborg var det en prästman, vilken även var redaktör för tidningen Satakunta, som gick i bräschen för agitationen emot honom och metodismen. Det blev mycket oroligt på möten och sammankomster. Vid ett tillfälle hände det till och med att en kvinna på hemväg från ett metodistiskt möte blev slagen och knuffad i vägdiket.
Not 516: Lindborg 1910, s 44. När Lindborg i självbiografin talar om ”en församling på 80 personer”, avser han den klass som grundades i september 1887 och som snabbt tillväxte i fråga om medlemsantal. När församlingen grundades i september 1888 bestod den av sju personer i full förening. SMA Helsingfors, Björneborgs metf kvkfprot 17.9. 1888.
517 Enligt Mäki-Mikola skulle Björneborgsförsamlingen redan från första början vid grundandet ha varit uttalat finskspråkig, men vad han egentligen bygger detta påstående på förblir oklart. Mäki-Mikola 1983, s 54. I sin rapport till Nya Budbäraren i maj 1888 uppger Lindborg att medlemmarna ”i föreningen” till största delen var finskspråkiga. Med ”förening” avser Lindborg här förmodligen den klass som grundats året innan, för i kvartalskonferensprotokollet 17.9. 1888 använder han helt uppbart orden ”förening” och ”klass” för att beteckna samma sak.
Namninsamlingar gjordes mot den farlige predikanten och kyrkorådsförbud följde. Lindborg vände sig dock själv till domkapitlet, vars utslag blev att man inte ville blanda sig i lärostriderna i Björneborg.
Med domkapitlets utslag i handen uppsökte Lindborg kyrkoherde K E Stenbäck. Efter en häftig diskussion, varvid Lindborg hotat gå till världspressen ifall man skulle fortsätta att försöka hindra hans verksamhet, blev det enligt Lindborgs egen berättelse betydligt lugnare förhållanden.......
Mikola lyfter fram söndagsskolarbetets centrala roll från första början i den metodistiska verksamheten i Pori (Björneborg) och menar att detta var något alldeles nytt. Att detta antagande kan vara riktigt stöds av ett uttalande i Nya Budbäraren av Lindborg i april 1888. Lindborg klagade från sin synvinkel sett över att söndagsskolverksamheten ”blivit något hindrad, hvilket synes bevisa att denna nyttiga verksamhet, är härstädes icke rätt förstådd.” Den tonvikt Lindborg lade vid verksamheten inriktad på barnen framkommer även av andra rapporter han skrev. De söndagsskoljulfester som hölls redan inför den första julen Lindborg var verksam i Björneborg blev en succé, vilket nogsamt omnämndes i rapporten till Nya Budbäraren....
...När K J Lindborg flyttade till Björneborg år 1887 skedde detta på inbjudan av personer som var engagerade inom den frikyrkliga rörelsen (avsnitt 5.1.3)
Vid metodistmissionens årsmöte i Vasa 1894 beslöt man därför att uppta regelbunden verksamhet i Lovisa. Pionjären Karl Johan Lindborgs krafter var inte ännu uttömda. Efter att ha grundat församlingarna i Vasa, Gamlakarleby och Björneborg slog denne man ingalunda sig till ro. På en mellanperiod 1891–94 i Kristinestad och Närpes följde nya order.660 I den lilla självbiografin berättar Lindborg:
Härifrån sändes jag till Lovisa för att äfven där bryta ny mark. Under tre år från 1894 till 1897 verkade jag Herrens verk såväl i Lovisa som ock grannstäderna Borgå och Kotka.661
Själva församlingsgrundandet i Lovisa var dock Lindborg inte med om. När detta skedde var Lindborg stationerad i Limhamn i Sverige. 1897 Limhamn
Predikanten Ludvig Larsson859 kom år 1913 till Finland. Denne hade i Limhamns metodistförsamling ofta hört Finlandspionjären Karl Johan Lindborg predika under den mellanperiod 1897–99 Lindborg verkade i Sverige och var borta ifrån missionsarbetet i Finland.
Pionjären Karl Johan Lindborg återkom till Finland år 1906
...När pionjären Karl Johan Lindborg gick i pension år 1911, innebar detta inte att han slutade arbeta i missionens tjänst. Han flyttade från Kotka sjömansmissionsarbete, där han hade verkat i ett års tid 1910–11, till Trångsund där han startade upp en ny sjömansmission på eget initiativ. Liksom i Valkom fanns även i Trångsund en läsesal och en möteslokal. Lindborgs hustru dog här 1911 och dottern Elsa bidrog med sång och musik vid sjömansmissionssamlingarna. Under vintrarna reste Lindborg runt i Norden och samlade in medel till verksamheten. Lindborgs arbete måste ha blivit uppskattat av sjömännen, för de samlade in medel till inköp av en motorbåt åt predikanten.
Not 795:Karl Johan Lindborg skötte sjömansmissionsverksamheten fram till sin död år 1926, därefter fortsatte hans änka arbetet ända fram till dess att Viborg avträddes till Sovjetunionen år 1944.
...augusti 1908 blev det veteranen Karl Johan Lindborgs tur att axla ansvaret för Jakobstads metodistförsamling.
Lindborg, Karl Johan, född 1854 i Kalmar, verksam i Finland 1880–97 (Vasa, Gamlakarleby, Kristinestad, Björneborg och Lovisa) och 1906– (Jakobstad, Kotka, Trångsunds sjömansmission i Viborg), dog i Viborg, Finland 1926.
Några av predikanterna betonar i självbiografiskt material sin oerhört fattiga bakgrund. Detta faktum gäller inte minst den för den finländska metodismen så betydelsefulla pionjären Karl Johan Lindborg. Lindborg berättar att hans far var en ”vanlig grofarbetare” i Kalmar.
Lindborg, Karl Johan 1910 Självbiografi. Gamlakarleby