Utdrag ur brev från och till Josef, Elsa och utvalda vykort


Gå direkt till brevet:
1906 Josef vill vara i brevets ställe
februari 1912 Elsa åker skidor
mars 1912 en karaff rhenskt vin hos Elsa
juli 1912 Elsa väljer mellan far och Josef
augusti 1912 Elsa seglar på grund





 

Till brevmenysidan

skrivet 3/1 -02 till Josef från "Asle Grobdnil"

svar skrivet 6/4 -02 till Elsa från "Fesoj Nosslin"

Elsas julgratulationer 1903 från Roma på Gotland och Josefs svar från Limhamn på julkortet
Det var ett omfattande skojfriskt utväxlande av vy- och brevkort de här åren
avsänt 11/10 -04 till Elsa på Gotland från Josef

10 okt. 1906

--Dear Elsa!

Då jag i dag sätter mig vid skrivbordet för att sända dig lyckönskningar är det i en känsla av vemod över att endast kunna nå dig med några på ett pappersark nedskrivna ord. Hur oändligt mycket hellre skulle jag ej vilja vara i brevets ställe och då -----Du anser mig kanske ogrannlaga då jag i trots av vad 3-åriga Östersjövågor kunnat göra för att avlägsna oss från varandra, likväl vågar taga din tid och ditt intresse i anspråk, och vad rätt har jag vä1 därtill Men jag känner att dessa små tête á têter för mig har ett oersättligt värde, att du trots allt avstånd och alla Östersjöns vredgade vågor blivit endast mera efterlängtad, blivit något, varifrån jag hämtar de skatter som göra livet värt att leva. Att jag vid tanken på kommande tider alltid ser dig som medelpunkten i mina ljuvaste förhoppningar.

Dock - kanske far jag vi1l, kanske har jag intet att hoppas, kanske alla våra gemensamma minnen, ämnena till så många lyckliga stunder endast varit en ödets grymma 1ek, enkom tillkommen för att redan i livets vårmorgon krossa ungdomsdrömmar och framtidshopp.

Men vadan dylika tankar? - Vill ju i dag hembära dig hyllning på en g1ädjedag. Hade sånär kommit ifrån min ursprungliga avsikt att lyckönska. Sku11e vilja i följande lilla strof ingjuta allt av värme jag känner:

Kurtz und gut mein Wunsch ist klein
E1sa, Du sol1st glücklich sein!

Tack för brevet. Skriv snart till vännen
                                                 J_

PS Kommer att under terminen bo hemma då studierna fordra endast tidtals vistelse i Lund.

tillbaka till menyn

                                             Dalsbruk 17. II. 12

 

                               Carissima!

 

                                       Det var som en fläkt från Söderns saliga länder skulle svept in mig och hela världen i ett vårlikt famntag, då du kom med "Carmen-Carissima". Vet du, hur det kändes, om jag säger, att jag kunna springa mina fötter blodiga för att nå fram till min längtans mål. - Fårse om jag någon gång blir i tillfälle att få njuta av M.L.-s spel och sång. ---Här går jag nu mellan apoteket och sjukhemmet hela dagen och känner mig riktigt nyttig. Lilla bror kom hit för en vecka sedan för att hälsa på och sjuknade dagen efter och fick inta sängen "på 3 veckor minst", sade doktorn. Det är så underligt att se gossarna så medtagna och själf känna mig så stark, så sprudlande av livslust, som om ingen och ingenting kunde rå på mig. --
Nu har jag mitt älsklingsnöje ändtligen här, med snön som kom. Ilar på mina skidor genom skogen, öfver isar, uppför och utför backe med så intensiv njutning, att det verkan, som stimulansen på ett svagt hjärta. Kunde, tycker jag, skida rakt in i himmelriket -- som är du.....
                                                                              W-n

tillbaka till menyn

                               Dalsbruk den 19. mars 1912.

 

                          Vännen!

 

Antar att du på operan firar din egen dag. Kan ej få följa dig dit, men om du senare kommer den här vägen, finner du rummet fylldt af blomdoft, på bordet tvenne brinnande ljus och mellan dem, på ett underlag med handmålade gula rosor, en karaff rhenskt vin och två slipade glas. Den kristallrena klangen, då glasen vidröra hvarandra, är musik nog. ------

 

                          Din väntande

 

                                             Elsaunge.

tillbaka till menyn

                                          Trångsund 4.VI.12.

(poststämplat den 5.VII.12) Till Doktor Josef Nilsson, Konradsberg, Stockholm, Sverige

 

                        Vännen!

 

Tror du inte att min längtan är lika stor som din, så måste du ändå försöka förstå mig. Det finns tillfällen i lifvet, när man känner, att ett dylikt ögonblick som det närvarande, aldrig kommer åter, och aldrig kan godtgöras, om det är en försummelse det gäller. När jag en gång är död --- och din dotter stannat hos dig, trots det hennes hjärtevän kallar med längtans rop, som alltför väl finna genklang i hennes inre, kanske du får erfara detsamma far nu känner. Om du kunde se honom, när medvetandet af hans stora förlust tränger sig på honom i hela sitt skarpa ljus och belyser den väg han ska gå, -- ensam, oförstådd, half -- skulle du finna mig mindre hård, då jag ej kan lämna honom.

När överseglingen var på tal, hade han just kommit hem från omväxlande resor och hade ej ännu hunnit få hvardagarnas småting in på lifvet. Hans glädje var dock ej liten, när du gjorde färden om intet, och själf är jag, som jag redan skrev, glad att jag är här. Det är ej få tårar jag torkat sedan dess, och hvart skulle han gå, om inte till mig. Har aldrig kunnat drömma om den himmelska ljufhet, som ligger i att vara den enda trösten i en stor sorg, den enda möjliga ersättningen för någonting dyrkat förloradt. --- När jag stundom varit ute på min ö och i sol- och hafsbad gifvit min kropp den harmoni jag såväl behöfver för att kunna dela med mig under dagens lopp, får jag vid min återkomst alltid se samma syn: Far på bryggan, spejande efter min båt. Och då är det, som om jag varit borta -- i hundrade år. ---- Derför, vännen, måste jag sjunga vaggsång ikväll och alla andra kvällar öfver min stormande längtan, och om du riktigt noga lyssnar når en ton af sången ditt öra just nu. "Kan det tröste?"
                                          Wildungen.

tillbaka till menyn

                                          Trångsund 12.8.12.

 

                        Min egen gosse!

 

                     Med hjärtat så underligt beklämdt och oroligt kommer jag i nattens tystnad till dig för att få ro. Ute rasar stormen och dess tjut gör natten hotfull och dyster. Det är just en sådan stund som denna jag mest saknar en famn att krypa in uti, ett bröst att luta mig till. Då är ensamhetskänslans hela ödslighet öfver mig, och intet kan skingra den utom du. Förstår mig inte alls själf när jag efter en sådan omväxlande dag som denna, kan finna mig badande i tårar utan egentlig orsak, bara af en förgörande tomhet, som gräfver sig djupare in ju mer jag söker fylla ut den med någonting annat än du --- du. ---

Min namnsdag blef firad må du tro med blom och kaffe, illumination och fyrverkeri. Det hände sig nämligen ej bättre, än att ryssarna hade skjutöfning på kvällen, och under kanoners dån och kulors smattrande, sjöngo vi uppe i läsesalens fyrtorn: "Du gamla, du fria, du fjällhöga nord, du tysta, du glädjerika sköna."
Vi voro tillsammans svenskar, finnar, norrmän, tyskar, holländare och engelsmän i största sämja och alla kunde åtminstone gnola melodien. Det var stämningsfullt när strålkastarna sände sitt ljus öfver urgamla, svenska fästningsvallar, där landsmän blött för älskadt fosterland. --

...När jag hunnit till yttre redden gick solen i moln och sjön började gå hvit. Tog iland efter mera barlast och sedan började en förtvivlad kamp mot vågor och full nordan för mig och min lilla "Bris". Vi stodo oss godt båda två tills vi nådde stora farleden, men sedan fingo vi falla af den ena gången efter den andra för hänsynslösa ryska marinbåtar, och när vi ändtligen nådde hamn efter 4 timmars kryss, var det mörkt och vid bryggan mötte oss bleka ansikten, som i ångest varit vända ut mot det svallande blå....

....Glömsk av gårdagens mödor, var jag lika intresserad af en segeltur igen, och när det rustades till uppbrott och alla andra valde motorbåt för hemfärden, var det endast engelsmannen, hans vän och jag som vågade segelbåt. Två timmar gick allt väl, men så mörknade det och när hela ansvaret för lotsningen låg på mig, föreslog jag att vika af en ginväg för att få bättre vind. Där var dock för många skär och vi stötte på. Rodret brast itu, och vi måste vända, för att få medvind.... Fick emellertid det erkännandet att ingen engelsk flicka seglar som jag, och trots min lilla "törn" mot undervattensskäret, kände jag mig stolt som en kung.....Och dock har jag kanske aldrig längtat ut så mycket som just idag, ut i vida världen, där jag kan vara mig själf sådan jag är --- Ziguenarblod...

tillbaka till menyn


tillbaka till menyn