Från minnesskrift Salem-m-e församlingen Limhamn 1895-1914 hämtas:

Efter att ha vistats i Finland 17 år i samma befattning på olika platser, blef jag på egen begäran år 1897 öfverflyttad till Sverige och fick på min lott den då nybildade metodistförsamlingen i Limhamn, hvilken det året afskildes från Malmö.

Det var för mig stor skillnad på arbetsfält, ity att i Finland hade jag varit hänvisad till nya platser såsom banbrytare med alla därmed förbundna svårigheter, men här i Limhamn fick jag en färdigbildad församling på omkring 200 medlemmar, de flesta unga och kraftfulla, hvilka lefde i den första kärlekens glöd.

Här var ock väl organiseradt, så att allt gick af sig själft. En kraftig ungdomsförening, en stor, väl skött söndagsskola, sångförening, tvenne musikföreningar, mödraförening, och en församlingsstyrelse som tog alla ekonomiska bördor från pastorns skuldror.

Det lilla nätta Salemkapellet, som nu blifvit ombyggdt, var söndagligen öfverfullt av glada och jublande åhörare och slutligen måste vi förbjuda de större barnen att samlas vid de vanliga gudstjänsterna och anordna särskilda möten för dem. Detta till följd av den stora trängseln. Det var också flera gånger starkt ifrågasatt att redan då ombygga kapellet, ty trängseln var ofta allt för mycket besvärande. Man uthärdade gärna, ty själar frälstes och Guds folk jublade.

Det var två av mina lyckligaste år som predikant, och hade klimatet varit mera lämpligt, i synnerhet för min hustru, hade jag gärna stannat här längre. Gud vare tack för tiden i Limhamn.

Från minnesskrift Salem församlingen Limhamn 1895-1920 hämtas:

Minnesord

Sedan jag genom Guds nåd brutit mark för metodismen i Finland, blev jag sänd till Limhamn som min första plats i Sverige, och vi hade en mycket god tid under de två år vi fingo stanna hos Eder. Jag minns min första födelsedag hos Eder, och den lampa jag då fick, har jag kvar ännu och brukar den dagligen. Fast jag ofta haft auktion på allt och allt har brunnit, så är dock den lampan jag fick av Eder en trogen påminnelse om den gyllne ljusastaken i Limhamn. Jag minnes hur kapellet under gudstjänsterna påminde om en bakugn med sitt välvda tak och den höga temperaturen, då vi svettades rätt duktigt till följd av de tätt packade folkskarorna och huru vi måste förbjuda barnen att komma med i trängseln och hålla särskilda predikningar för dem. Men härligt var det, och själar frälstes, Gud vare lov. Mina intryck från den tiden kan läsas i min självbiografi vilken jag sänder nu, där Ni kan läsa om vad jag erfor i Limhamn. Det var alltså en länk i kedjan av min levnad, dessa två år, och min Gud har utstakat mitt levnadslopp och allt ha varit nåd, oförskylld nåd. Jag skattar mig särskilt lycklig att ha fått giva två av mina levnadsår åt en så god och tacksam församling som Limhamn var. Jag räknar det som en stor ynnest av Gud att han räknade mig värdig att efter så mycken försakelse och möda i Finland, få en sådan vederkvickelse hos Eder. – Nu har Herren sett till mitt uppsåt och tänkt på mig i min ålderdom och löftet har på mig blivit uppfyllt. Ingen är den som övergivit hustru och barn och åkrar för min skull, som inte fått hundrafalt i detta livet, och i tillkommande värld evigt liv.
Nu ett hjärtligt tack för inbjudningen och hågkomsten.
Hjärtliga hälsningar till alla.