En sista hyllning till syster Lydia
En tidningsartikel av Dr G. A. Simons i "Christansky Pobornik" Ryska Kristna Budbäraren.
I vårt hem för Betania diakonissor i Petrograd så hänger det en vacker väggdevis som uttrycker de kristna diakonissornas arbetsideal:
"Diakonissans valspråk"
Vad är min längtan? Min längtan är att tjäna.
Vem längtar jag efter att tjäna? Herren med hans behövande och lidande människor.
Och vad blir min belöning? Jag tjänar inte för ersättning eller för tacksamhet utan av tacksamhet och kärlek; min belöning är att jag får tjäna.
Och om jag med detta förgås?
Och skall jag gå förlorad, så må det då ske talade Esther, drottningen, som inte kände Honom för vilken jag kommer att förgås men som inte kommer att låta mig förgås.
Och om jag åldras med detta?
Så kommer mitt hjärta fortfarande att blomstra som palmträdet och Herren kommer att göra mig nöjd med välsignelse och barmhärtighet Jag går i frid utan fruktan."
Det var dessa inspirerande, ädla grundtankar som besjälade vår älskade diakonissa Lydia Naëmi Lindborgs liv. Hon hemkallades till sin belöning i Petrograd den 2 maj 1918.
Hon var dotter till pastor Karl J. Lindborg en av de första predikanterna i vår metodistkyrka i Finland, som inte bara började arbetet där utan också hjälpte till att lägga grunden till den kommande ryska metodismen. Hon föddes i Nybro i Sverige den 31 augusti 1884.
Syster Lydia fick sin utbildning först i en flickskola i Sverige. Från sin tidigaste ungdom var hon aktiv i den kyrka, som hennes föräldrar valde att verka i med sina talanger och sin tid. Hösten 1912 kom hon till Petrograd som sjuksköterskeelev från metodistkyrkan i Åbo, där hon hade arbetat som ansvarig för ett barnhem. I några år hade hon kännt kallelsen till att bli diakonissa och beslutade sig för det. Det var också hennes faders uppriktiga önskan.
Hon kom då till Betaniadiakonissornas hem i Petrograd. Här arbetade hon som sjuksköterskeelev från november 1912 till juli 1913 varefter hon började på det stora diakoninstitutet för metodister i Hamburg där hon fortsatte och fullbordade diakonikursen på ett mycket tillfredsställande sätt. I maj 1915 återvände hon till Petrograd efter en lång rundresa. Hon återvände till Petrograd, där hon var aktiv i vårt diakonihem och med privat omvårdnad.
Men tyvärr redan i början av innevarande år märkte vi som kände henne bra att hon hade vissa fysiska sjukdomssymtom och tillkallade medicinsk expertis för att få hjälp för henne. I början av april hade hon ett anfall och doktorn tillkallades men han kunde inte ställa någon tillfredsställande diagnos på den mystiska sjukdomen. De fem sista veckorna i livet tillbringade syster Lydia till dels i sängen till dels uppevarande men när hon tillfrågades om hur hon mådde så svarade hon alltid: "Jag känner mig lite bättre", fastän vi såg att hennes tillstånd inte förbättrades.
Då planerade vi att skicka syster Lydia till ett sanatorium eller ett vilohem men hennes hetaste önskan just då var att inte behöva lämna diakonihemmet eftersom hon fortfarande önskade att få fira påsken och även fira vår överdiakon syster Anna Eklunds födelsedag. Hon var mycket fäst vid henne. Till och med på morgonen den dag hon dog, torsdagen före påsk, den 2 maj, gick hon upp och åt frukost vid matbordet. Efter det visade sig en brännande färg i hennes ansikte, hon lade sig ner och doktorn tillkallades och kom genast. När han frågade om hon hade ont någonstans, svarade hon som tidigare: "Jag har inga smärtor, jag är trött". -- Ungefär 17.40 på eftermiddagen flög hennes själ ut från sin fysiska uppehållsplats, i närvaro av överdiakonen Anna Eklund och min syster (Ottilie A. Simmons) och mig. Tidigare på dagen hade jag och de andra två kallats över till Betaniahemmet och vi stannade kvar då vi fruktade det värsta.
Detta var en av de mest rörande, hjärtekrossande avsked vid dödsbädden som jag någonsin bevittnat. Utan uppehåll försökte syster Lydia, svag som hon var, säga till överdiakonen hur mycket hon älskade henne och tackade henne mycket djupt att hon fått förmånen att vara i Betaniahemmet. Syster Lydias död var en enkel lugn och fridfull insomning.
Genast efter hennes död kom läkaren tillbaka och, efter en noggrann undersökning, berättade han att syster Lydia hade fallit offer för en förädisk cancerliknande sjukdom i magsäcken som komplicerats av lunginflammation.
Hennes far, två bröder och tre systrar med många kära vänner i Ryssland, Finland, Sverige och Tyskand sörjer hennes förtidiga död.
Begravningsgudstjänsten hölls i Betaniahemmet på lördag eftermiddag (kl. 15) den 4 maj med många närvarande och kroppen fördes sedan till den protestantiska kyrkogården Smolensky, där den bevarades i kapellet till annandag påsk den 6 maj, då gravsättningen ägde rum på eftermiddagen kl. 14 med tal på ryska och engelska. Författaren av denna nekrolog tjänstgjorde och talade på ryska och engelska assisterad av två bröder N. Pöysti och Eugene Grigorjeff. Många medlemmar och vänner till "Tserkoff Christa" (Kristus Kyrka) som vår metodistförsamling kallas i Petrograd var närvarande och deltog i sjungandet av ett dussintals hymner med kristen tröst, hopp och triumf över döden.
Syster Lydias grav ligger bara någon meter ifrån vår älskade helgonlika moders vilorum. Hon dog i september 1913.
Det var en obeskrivbart beklagande bakom att förhållandena i Ryssland var sådana att det var alldeles omöjligt att underätta syster Lydias släktingar varken meddelst telegram eller post -- och det ökade vår intensiva känsla av förlust och sorg. Vår kära syster Lydia, döende i ett främmande land utan några egna som tog avsked av henne men ändå omgiven av medkännande och älskande bröder och systrar i Kristus! Vilket dyrbart förhållande i den kristna gemenskapen, särskilt i tider som dessa.
Många blomstergåvor lades på den nya gravbädden, bland dem tre som jag vill nämna: Först från the Ladies Aid Society of the Church of Christ med följande meddelande på banden (på ryska):
"Hvarken död eller lif, eller de ting som äro, eller de ting som skola komma, skall kunna skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre." (Pauli bref till Romarne 8:38-39)
Ett annat blomsterarrangemang från överdiakonen Anna Eklund med ett motiverat rörande farväl till hennes kollega som hemkallats:
"Mästaren är här och kallar dig till sig."(Johannes' Evangelium 11:28)
Det var på engelska och sedan en tredje krans från skribenten och hans syster med engelsk text:
"Ty för mig är lifvet Kristus, och döden är en vinning". (Pauli bref till Filipperna 1:21)
Vid gravens huvudända finns ett vitmålat enkelt träkors med inskriptionen i engelska:
Sister Lydia Naëmi Lindborg
Born Aug. 31, 1884. Died May 2, 1918
Vi har också fått ett personligt brev från pastor Simons till Karl Johan med deltagande.
