Någon gång på 1950-talet då jag bodde hos Josef och Elsa på Marieborgsgatan i Västervik minns jag att de stora päronen i spaljén på husväggen var mogna. I ett anfall av generositet bjöd jag in alla mina klasskamrater i den näraliggande Marieborgsskolan att komma och smaka. Det gjorde de och alla päronen upp till två meters höjd försvann snabbt. Morfar accepterade det med en bitter min och jag minns inga påföljder.
När jag nyss hade fått körkort – det måste ha varit 1962 – så hade morfar gjort sig av med sin gamla Chrysler från 1933. Det var en svart fyrkantig bil med reservhjul på sidorna av den långa framstående motorhuven och en bagagekista längst bak. Istället hade han en himmelsblå folkvagn /Volkswagen/ Folkbagge / och han och jag var ute en dag och åkte -- jag minns inte varför eller vart. Jag fick köra och jag körde på Breviksvägen -- en genomfartled ut mot S:ta Gertruds sjukhus där jag bodde. Jag körde väl i 50 km i timmen, som jag hade lärt mig i körskolan. Morfar sa kortfattat: "Det räcker med 4". Jag tänkte efter. Fyra -- vad menade han? Han menade 4 mil i timmen! Nu när jag är nästan lika gammal som han var då så förstår jag honom bättre...
Här satt jag och körde i knäet på en snäll morbror på vägen mellan bostadsområdet Jenny och sjukhuset.
Morfar var ju en uppskattad sångare. Han var med i Lunds studentsångare under studietiden och säkert också under tiden han arbetade på sjukhusen där. När han flyttade till Vadstena tillsammans med mormor deltog han troligen i en manskör där eftersom vi har hittat bredvidavbildade sångarnål tillverkad av guldsmed i Vadstena
Varje år den 1 maj som jag var hos morfar och mormor tillbringade vi kvällen framför radioapparaten under bredvidavbildade väggklocka i herrummet på andra våningen i huset på Marieborgsgatan och lyssnade på Lunds studentsångares vårkonsert i en andäktig stämning. Väggklockan är helrenoverad sedan 20 år tillbaka och fungerar fortfarande. Den hänger på vår vägg ovanför TV:n och den får fortfarande höra Lunds studentsångare varje år den 1 maj.
Morgonglans
Somrarna i Västervik på 50-talet bodde vi i gästrummet på övervåningen i villan på Marieborgsgatan.
Den otroligt nedsuttna lädersoffan i morfars arbetsrum blev senare också min sovplats.
Om morgonen, när solljuset silade in genom fönstret, hördes ofta mormors sjungande röst : ”Nu är det silverte ”.
Vi kom i pyjamas och linnen och kurade ihop oss i hörnan ovanför trappan där mormor hade dukat upp.
Det var egentligen ganska enkelt: Varmvatten (i en tekanna med huva), socker och grädde –”silverte”– och kanske
en skorpa med smör därtill. Men det var morgonglans och en mysig början på dagen.
Drama vid middagsbordet
När det började närma sig middag dvs kvällsmålet infann sig en något nervös stämning.
Det berodde på att man ofta inte visste när middagen var färdig. Det kunde bli framåt 19.30.
Då var långbordet i matsalen alltid fint dukat med linneservetter. Alla var förstås hungriga, men om maten inte var riktigt god,
så var det bäst att hålla tyst. – När morfar, Josef en gång antydde att något kunde ha varit bättre,
fick han en mördande blick av mormor Elsa. Det var ju inte så farligt tyckte man. – Värre var det en gång
när vi var många släktingar samlade kring bordet och stora jordgubbsfatet gick runt. Ingen tänkte väl så långt,
men när jordgubbarna till sist kom till Lars-Olof – låg där bara en jordgubbe kvar!
På Rävrumpan
I Gamlebyviken, inte så långt från land, ligger ”Rävrumpan” – en avlång liten ö.
Vi plockade smultron där och trädde dom på strån. Jag minns att mamma, Karin, sa att det kunde finnas små djur
i stråna så det var inte bara att dra i sig för då kunde man bli biten i munnen. – En gång när bara Sten
och jag var där så ville vi bada men hade inga badkläder. Vi klädde av oss, men jag var orolig: ”Tänk om nån på land ser oss.
” –”Ash, de får skylla sig själva” sa Sten.
En god pedagog
Hur var morfar som pappa? Bosse har berättat några tänkvärda episoder från uppväxttiden på Sankta Gertrud.
– Någon gång i tonåren ville Bosse imponera på sina äldre kamrater. Han visste att det nere i källaren
fanns ett lager flaskor med hemgjort krusbärsvin. Vid flera tillfällen smög han sig ner och nappade till sig en flaska.
Om pappan var medveten eller ej, om att det försvann flaskor, så gjorde han i varje fall ingen sak av detta.
– Att Josef brydde sig om barnen på sitt sätt belyser följande historia. Barnen fick tidigt lära sig att vara på sjön,
att klara sig och båten. En gång när Bosse var ute själv, blåste det upp ganska kraftigt.
Det var besvärligt men han hade ingen annan än sig själv att lita till. Då såg han en figur på stranden.
Denne spanade men ropade inte utan verkade ta det lugnt. Pappa Josef höll sitt vakande öga över händelserna.
Mormor Elsa ville alltid ge nåt till namnsdagspresent. Det var en femma, för hon tyckte att det var så jobbigt att komma ut och köpa någonting.
Jag heter ju både Bengt, Anders och Josef vilket till Lo:s förtret renderade mig 15 kr medan han bara fick 10.
En annan grej jag minns är när mormor satt på pianopallen och åt gädda. Tala om att skickligt sortera y-benen och dra ut dem i ena mungipan. Skickligt!
Ett annat minne jag har är också när vi rodde ut till stugan då algerna blommade i augusti. Då utbrast morfar
”det var en djävla soppa” varpå Lo repeterade ”ävla oppa”.
Ett annat minne från Marieborgsgatan är när vi lyssnade på Ingemar Johansson, mitt i natten, då han knockade Floyd.
Jag kommer också ihåg när Sten och jag besökte Filadelfia-tältet på ängen och hade våra kritiska kommentarer
på den religionsutövningen.
Josef, Elsa, Vera och hennes barn hälsade på i Värmlandsskogen. Maj-Britt och Bosse hade två pudlar. Hundarna klappades. Sascha, som inte var så gammal då: –Ack den som vore hund och bleve så klappad.
