Här bakom finns Augustas tidigare brev till Josef
Till brevmenysidan
|
![]() ![]() troligen poststämplat 28/6 1915. Här arbetade Josef flera somrar under studietiden tillbaka till menyn |
Limhamn den 29/11 1915 Min kära lilla Elsa, Gudsnåd vare öfver dig ock Josef hela hus; Du kan tro att jag blef ledsen öfver att jag inte var hemma så att jag kunde få tala med dig ikväll, ock jag som har längtat så att
få höra något från er, vi voro just gångna för att föllga hem Ellen och hennes småttingar, Maja och jag |
Ty, vilken vän vi ha i Jesus all vår synd och sorg han bär och hur stort att alla bördor vi få lämna honom här. |
![]() Limhamn den 1 april 1916 älskade barn Guds nåd vare öfver eder beständigt. och hans kärlek skydde eder ock vare med eder. |
nu så att jag tror inte han reser någonstans. men för min del undrar jag om jag kunde bli något stärkare om jag fick vila och lämplig behandling, eller kanhända, jag är så dålig att jag inte har nån nytta af det. jag vill emellertid inte nämna om det för far. och till Holsby vill jag inte resa. men till Tyringe. där har jag många bekanta. ![]() Tyringe ligger 10 km väster om Hässleholm. Kurhotellet har en spännande historia. år 1905 stod byggnaden klar och var då en Vattenkuranstalt. Hit kunde man åka för vila och rekreation och Tyringes höga, rena skogsluft ansågs mycket hälsobringande. Många celebriteter har under årens lopp gästat hotellet. Under 1930-talet var Tyringe Kurhotell ett av de mest välbesökta Kuranstalterna i Europa." och där har vita bandet vilohem. skulle vara roligt att höra vad du säger. Jo jag vet vad för vatten du vill att jag skall dricka Josef.---..... avslutande ord i bilden nedan:![]() tillbaka till menyn |
Utdrag ur brev från Augusta till Elsa från Limhamn 16 maj 1924...Det hela är mycket vackert, men vackrare är verkligheten, ty våren är här, Josefs gullviva, primula veris,
som han bytte till sig från RĂ¼gen står i rik flora i trädgården, och pryder i vackra buketter vårt kaffebord.
Påskliljor, violer och en enda liten vitsippa, vilken förirat sig hit från en av norra Skånes bokskogar.... |
Det är likväl en sak som Maja behöver lära, nämligen att förestå ett hem. Ty med husliga sysslor har hon
haft så liten tid här, alldeles som många flickor nu för tiden. Hon har också tänkt, att söka komma i
någon hushållsskola. Ty Nils blir nog fodrande i den vägen, men jag tror inte att man i någon skola lär
hur ett hem skall skötas. Nu kommer jag till det som jag länge tänkt på, men som ingen här hemma har
reda på, allra minst Nils och Maja. och ingen får heller veta att jag skriver om det till dig.
Elsa, jag vet ju att både Josef och du tycker mycket om, ja håller av Nils, och han är en snäll pojke,
för hans skull Elsa, bjud Maja hem till dig, för någon kortare eller längre tid; jag tror Elsa, att du
skulle kunna, ha både nytta och glädge av henne, och för barnen tror jag hon skulle bli till glädge,
och för hennes egen del tror jag att hon skulle ha stor nytta av att få vara där lite, jag tror att
hon skulle få lära åtskilligt av det husliga, och vad som fodras av en god husmor. utav dig. Ja nu
sätter jag slut och punkt.....far och mormor helsar Många kära helsningar. Mor. |
Älskade, förlåt jag hade så när sagt, min mest älskade sonhustru....Wi undra om Josef är i Nyköping än,
platsen i Östersund, får han inte, det såg vi ju. och det var väl. viu äro ju långt nog skilda ändå.
vet du Elsa, det är så underligt, när man blir gammal, och barnen lämnar hemmet, åtminstone är det
underligt för mig. Jag har älskat mina barn så högt, som någon mor i verlden kunnat älska, kanske
mer än många, och gör det än, och dock är det så som om jag vore en främling för dessa: några av
dem åtminstone. sedan de sjelv bildar hem eller äro på väg därmed. jag vet inte vad orsaken kan
vara. En sak är likväl viss och sann, Elsa lilla så har jag alldrig känt det för dig och Josef... |
Det är ändå trots allt roligt för far och mig att vi få ha en hemma, det är ju också den minste. mina tårars
men mina ljusa drömmars barn. den älste sonen, och den yngste, och alla dem som äro emmellan, ligga mig dock lika ömt
om hjertat. min lille David. Längst borta, och dock mitt moderhjärta så nära, så nära. tillbaka till menyn |
Kära lilla Elsa: Herren vare med dig, , och välsigne dig och de dina; Ja Elsa! Guds välsignelse är ju
ändå det bästa av allt, ty allting annat är fåfänglighet och förgänglighet, och jordisk lycka
kan förvissna, förgå, detta sistnämnda har jag fått se prov på sedan jag kom hem.
vänner kunna dö och
lämna osv. men det är något som måste kännas värre, när vänner svika,
vänner till vilka man satt hela sin
själs tro och tilit. Stackars lilla Maja hon får känna det så, och jag känner det djupt med henne. | Varför har Nils i alla dessa år gått och, och väckt framtidsplaner, ljusa
förhoppningar, om ett lyckligt hem för att sedan, grusa allt, varför har Maja varit så flitig och sytt på sin utstyrsel
allt i 2 upplagor, som du vet att du sjelv gorde. jo han skulle ha det ena. Nu har hon rest till Wargön, och
där går hon nog och väntar att Nils skall komma till henne igen, ty hon kan inte fatta det än, och
ändu in i det sista lovade han att komma, om han bara kunde bli kvitt sin nya kärlek. Tänk så falskt.
Dock vad tänker jag på; ni har ju inte reda på det. eller hur; men det är en annan. jag vet inte vem hon är
eller hur hon är, som kommit emmelan, och jag önskar inte veta det. jag känner bara en stor starkt uppslukande
sorg i mitt hjerta att min son har kunnat handla så trolöst, även han. Nu vet jag ju inte om han stannar i Wernamo,
eller om han kommer upp till er, hemma trivdes han inte men om han kommer, så tala inte om detta,
att jag har skrivit om det, och lilla Elsa tala inte om något som jag sagt förrut: Här hemma känns det tomt.... tillbaka till menyn |
....Nåja, Mårtensafton var hela familjen, far, jag, mormor, Gösta och Maja, vi voro hos Daniel, på anka och
lutfisk, men vi här hemma hade en stor gås, den hjelptes vi åt att äta upp påfölgande söndag, allesamman,
ja apropå gåsen så äro de billiga i år, och jag har stekt en anka som vi ska ha till middag i morgon. |
Angående bilen så står den mest inne nu, för vägarna är så gyttgiga,
och när den då
är tvättad och fin vill far inte ta ut den. han har också gort en bilrengörings anordning.
borta på tomten; där främmande bilar mot betalning kunna rengöras, duktigt inte sant. Men om vi leva till
det blir sommar så skall den nog få veta vad den skall vara till tänker jag. Och kan ni tänka er gamla
mormor är så pigg på att åka bil |
....Sedan var det en sak som jag särskilt ville skriva om. och lägga er på hjertat;
Det har kommit en Amerikanare hem som vi stå i stor tacksamhetsskulld till. Det är Byggmästare Hultman, Ruts man,
honom som David arbetar hos, och är innakorderad hos. De har varit så goda emot honom, så att vi
kunna alldrig gengälda det. David och Walle bodde förrut i Kineskvarteren, så blevo de sjuka båda två, och
kom inte på arbetet, då körde Hultman upp med sin bil och hemta dem hem till sig, här få ni
inte vara sa han ni ska bo hos oss, | i somras tog han dem och familjen Tre veckor ut på landet, alldeles som sina barn....Ja nu är det jul. en underlig jul för oss, Nils kommer inte, när han inte får ta sin Ingrid med. vi tycka att det brådskar brådskar inte, utan han får vänta, han skriver så hemskt så att jag blir rädd, kallar sig sjelv bov, och vet inte varför han skulle bli född, vet inte vad jag skall tänka om den lilla stackaren, Gud hjelpe honom, likasom Gösta som ligger infrusen med båten Jon Lunvall i Gävle. Komma de loss skulle de pasera Malmö någon dag i julen. på väg till Boston..... |
tillbaka till menyn
Augusta skrev en fyra sidor lång text i minnesskriften ”Salemförsamlingen i Limhamn 1895-1920”:Länge lågo stränderna öde och sydvesten svepte ohejdat fram över grusbackarna här ute. Några små grupper samt enstaka fiskestugor kämpade mot storm och blåst på stranden, liksom deras invånare kämpat med vågorna där- ute under många stormiga nätter. Det hade varit ett obändigt och styvsinnat släkte, som befolkade Limhamn, men 1800-talets väckelsevindar nådde även hit och förvandlade folket till frid fulla och förnöjsamma människor. Om man på 1800-talet råkade förirra sig ända hit ut, kunde man få höra Sankeys sköna sånger ljuda från de flesta av de små stugorna och från stranden kunde man få höra dess toner ljuda över vattnet i ljusa sommarkvällar.Men andra tider stundade. Djupt under grusbackarna gömde sig stora rikedomar, vilka omsider upptäkta, så småningom förvandlade det lilla fiskeläget till ett blomstrande industrisamhälle. En skog av skorstenar växte upp. Nybyggare flyttade in. Idyllen blev störd. Åter hördes svordomar, och vilda orgier förekommo. Bland de första nybyggarne var det även en metodistfamilj, som inflyttade från Malmö under våren 1889. Hos denna uppstod genast en innerlig önskan att bland de nyinflyttade skarorna få plantera metodismens fana. En liten missions fanns visserligen och även Frälsningsarmén hade nyss börjat höja korsets banér, men våra vänner, som varmt inresserade sig för människorna här ute, visste så väl, att ingenting kunde uträtta mera, när det gällde att rädda själar från synd och nöd, än en värkligt äkta gammaldags metodism. Små möten anordnades i nämnda familjs hem, och småningom ökades antalet av dem, som törstade efter det levande vattnet. Men på samma gång kom också behovet av att få en lämplig samlingslokal. I sammanhang härmed vill jag omtala en liten episod. Ovannämnda vänner, man och hustru, vandrade en söndagseftermiddag fram över ängsmarkerna, samtalande om det som så ofta utgjorde ämnet för tankeutbyte: en predikolokal. Plötsligt stannade hustrun, såg sig omkring, och i det att hon pekade på den öde plats, där hon stod, sade hon: ”Här skall ett metodistkapell en gång ligga”. Lyftes månne för henne då en flik av framtidens slöja och såg hon måhända, att just denna plats en gång skulle bli medelpunkten för ett rikt pulserande liv? Allt nog, på denna plats står vår kyrka idag. Grundstenen lades under stor tillslutning och i närvaro av sex predikanter, däribland vår så högt värderade och nu hemgångne broder J. M. Erikson. Det var i november 1895. Redan någon tid förut slöto sig flera andra troende familjer till metodistförsamlingen, dock detta må vara sagt utan någon som hälst agitation eller påtryckning från vår förut omnämnda metodistfamiljs sida. En verklig metodist har endast önskan att rädda själar och föra syndare till Gud. Det var med glädje och tack till Gud som hjälpen mottogs och snart var det en liten bedjande och kämpande skara, mötande än här, än där i familjerna, som bad om ett hus, dit man kunde inbjuda människorna för att predika för dem om Herren i andens och kraftens bevisning. Även nu kom hjälp. Gud giver sin välsignelse i rikt mått, då var och en gör allt vad han kan, och det gjorde även våra vänner, fastän detta icke är platsen att omtala det. Jag vet att det står antecknat i matrikeln där uppe. Såsom redan är nämnt, lades grundstenen i november månad och redan mellan jul och nyår invigdes den sal i övre våningen, som sedan under många år fick bära det betecknande namnet ”bakungnen”. Och varmt var det, både andligt och fysiskt. Väckelsens vindar susade, där fordom endast otrons stormar rasat, och många voro de själar, som här funno frid redan från första mötet de bevistade. Stora skaror besökare måste i brist på plats vända om. Vattnet rann ned från de nymurade väggarna, svetten rann och tårarna runno ofta ned från bedrövades kinder dock även glädjetårar runno, när syndare undfingo förlåtelse för sina synder, fingo frid och barnaskap hos Gud, genom Jesus Kristus. Lovat vare Hans heliga namn! Pastor John Th. Janson var vårdhavande predikant i Malmö metodistförsamling, till vilken då även Limhamn hörde, och först ett år senare erhölls här egen predikant, i det pastor Lindborg från Finland då hitflyttade. Under tiden uppehölls verksamheten av bröder och systrar gemensamt samt av vår unge nitiske, rikt musikaliskt begåvade broder Söderlund, anställd som faktor vid Limhamns Snickerifabrik. Han var församlingens förste lokalpredikant. Under årens lopp har sju unge män häifrån besökt vår teologiska skola och äro nu spridda över hela Sverige, ända upp till Kiruna, i öster och väster, ja, även i Finland och Amerika. På sistone har även en ung syster lämnat oss för att bereda sig att gå ut till hednavärlden. För allt skall Gud hava äran! Man insåg ganska snart, att samlingssalen var för liten och att en utvidgning var nödvändig. Denna kom även till stånd under pastor Jansons verksamhet bland oss. Vår nuvarande vackra kyrka byggdes upp på den gamla starka grunden och invigdes under stor tillslutning i juni 1914. Även i den nya kyrkan hava vi mottagit många välsignelser från Gud, men vår bön är, då vi nu fira minnet av vår verksamhets början, att ett dubbelt mått av den anda, som bodde med oss i vårt gamla kära kapell, måtte tillfalla oss i vår älskade nya kyrkosal. Ja, vi höra redan suset av andens vingeslag och vi tro, att Herren skall giva oss rika skördar i en nära framtid. Herren välsigne allt sitt folk! Vi arbeta gemensamt i tron, vi gå hand i hand mot målet och allas vårt motto är: Limhamn för Kristus! Jag vill ändå nämna något om vår söndagsskola, som blomstrade upp samtidigt med den regelbundna predikoverksamheten, eller med andra ord, flyttade in i det nybyggda kapellet. Stor är skaran av barn, som där fått höra det sköna evangeliet om Jesus, barnens bästa vän. Många av dem äro nu fäder och mödrar samt goda församlingsmedlemmar, och deras barn gå nu i mors och fars söndagsskola och sjunga sången, den alltid nya: ”Jag älskar söndagsskolan”. Så ha vi, som äro äldre, fått se flera generationer växa upp omkring oss och efter hand intaga sin plats i ledet. Från söndagsskolan till juniorföreningen, epworthföreningen och sedan in i församlingen. Detta är rätt. Och att vi just nu ha en så stor skara ungdom bland oss, därför har vi näst Gud att tacka söndagsskolan samt det oförtrutna och målmedvetna arbete, som blivit nedlagt i densamma under årens lopp. Här är det på sin plats att giva föreståndaren, Oscar Nilsson, ett erkännande för troget och nitiskt arbete, ty söndagsskolans jubileum är även hans. Nu har han vid sina sida en trogen stab lärare och lärarinnor av för detta söndagsskolbarn. Mycket vore att säga om Juniorföreningen och dess ledarinna, syster Hilma Hansson, som troget stått på sin post, stått där i alla väder, sedan hon nästan själv var ett barn, och som nu med sin ungdoms hela kraft och energi hängiver sig åt arbetet bland de yngsta. Vile Herrens rikaste välsignelse över vår kära Salemförsamling! Om en tid som går har lämnat spår vid stranden, dem flod ej sopa bort förmår med sanden, Om eviga värden man här under färden lagt upp såsom skatter för himmelska världen, Om, vad man sått i år som gått, man skörda fått med fröjd i skördeanden, Då är det gott att tacka Gud, ödmjukt, men jubel och lovsångs ljud. Ära! Halleluja!
|